Information om Dalmatiner

Dalmatinern räknas som sällskapshund och delvis också som vakthund. Den passar bäst hos människor som har ett aktivt liv och tycker om att vara ute i naturen. En dalmatiner älskar att vara tillsammans med familjen och skaffar man sig en dalmatiner måste man vara inställd på att den skall vara en fullvärdig familjemedlem. Den är glad i barn, men lekarna kan bli ganska våldsamma. Den är väldigt kelen, älskar att ligga i soffan och sängen, gärna under täcket och har stort behov av kroppskontakt. Den är väldigt anpassningsbar och smart, speciellt när det gäller att skaffa mat.

När valpen växer upp skall den inte motioneras för mycket. Som vuxen kan den med fördel användas till drag, agility, lydnad och andra aktiviteter där den får använda både hjärnan och musklerna då rasen är ganska livlig och kräver dagligt utlopp för sin energi, utan att därför kräva motion.

I likhet med de flesta hundraser fäller dalmatinern. Fällningen är på topp under våren och hösten, men något fäller den året runt. Med riktig utfodring samt pälsvård är inte fällningen något större problem. Det man kanske skall komma ihåg är att håren är vita, så de syns överallt och att dom fastnar överallt. Räddningen för många dalmatinerägare är torktumlaren

Dalmatinern har lätt för att lära sig olika saker, men den är inte så uthållig vid inlärningen utan den tröttnar relativt snabbt om man inte kan motivera den. Den har väldigt lätt för att lära sig att utnyttja ägarens svaga sidor och man måste hantera den med tålmodighet och bestämdhet, men inte onödigt hårt då rasen är ganska mjuk. Hanhundar behöver ofta mer auktoritet än tikar

Okänt ursprung

Dalmatinerns ursprung är okänt för världen idag. Den har i princip varit oförändrad sedan begynnelsen och det har fastslagits att den är mycket gammal. I England finns det ett kopparstick av en hund av dalmatinertyp med ett glittrande fläckmönster bredvid en krigsvagn av egyptisk eller babylonskt ursprung. Man antar att dalmatinern kom med zigenarna till Europa och att upphovslandet är Indien eller något annat land i Östern.

Fransmannen Buffon, som levde på 1700-talet, kallade rasen Bengalisk hönsehund och han tog kanske inte helt fel. En illustration från 1556 visar en hund som utan tvivel är en dalmatiner som blev exporterad till Spanien från Indien. Första gången rasen blev kallad dalmatiner var i Beilby's "History of Quadrupedes", utgiven på slutet av 1700-talet. Rasnamnet syftar på kustområdet Dalmatia i Kroatien, men om detta är rasens upphovsland råder det stor oenighet om.

Vagnshund

Dalmatinern kom till Frankrike och England på mitten av 1700-talet och blev en vanlig syn tillsammans med dåtidens hästekipage och därifrån kommer även namnet "coach dog". I början fungerade dom som vakthundar och vaktade hästarna och ägarnas persedlar under resan men senare blev dom mest en dekoration till "fint" folk när dom var ute och körde eller red. Trots att deras uppgift som vagnshund har försvunnit har den kvar sin förkärlek till hästar och genom sitt mjuka sätt gentemot djur fungerar dalmatinern utmärkt tillsammans med både katter, fåglar och andra mindre djur.

En allsidig brukshund

Få raser har flera användningsområden. Den har använts till jakt, drag, i krigstjänst, förarhund till blinda, lavinhund, eftersökshund och narkotikahund.

Problem i rasen

Rasen har relativt lite med ärftliga sjukdomar. Ärftlig dövhet är ett problem som är ganska vanligt, men som ej drabbar valpköparen eftersom det upptäcks vi tre till fyra veckors ålder.